Det är sent nu och jag är tillbaka i (flick-)rummet. Insåg ikväll att den här platsen ger mer ångest än trygghet och att "hemmet" inte alls finns i en fysisk plats längre. Bara i människorna. Vännerna jag träffade idag och som mötte mig vid tåget, drack kaffe med mig, åt kaka med mig, skrattade och pussade på mig betyder allt. Att sen bli inlindad i biofamiljens trygga självklarhet var inte helt fel det heller.
Men jag får en känsla av att jag är i ett mellanläge, att något nytt stundar. Att jag måste välja mitt liv och människorna, igen. Det är lätt att tänka att relationer inte förändras, speciellt om en inte ses varje dag, men jag tror att det är dags för att sätta sig ner och tänka över. Vem har jag blivit, vad har hänt de senaste två åren? Bilderna jag har fyllt mina väggar med är nästan alla äldre än två år och även om många människor är desamma så har de förändrats, de är inte längre samma. Efter att ha delat upp människor, haft bästisar sen jag gick i lågstadiet, måste jag nu sudda ut alla gamla etiketter och välja igen. Hur ska jag kunna leva relationsanarkistiskt om jag är såhär besatt av att dela in folk i grupper? Kärleksrelationer, bästa vänner, nya vänner, gamla vänner, bekanta. Att vara ihop eller inte. Bekräftelsen som en titel ger. Och att lära sig klara sig utan den. Jag önskar att jag hade alla nära, att jag kunde blanda och låta nya relationer formas. Jag mår dåligt när relationer inte utvecklas, särskilt när jag känner att jag växer så det knakar och världen inte hänger med. Och jag älskar när en kan växa tillsammans med någon. Kära poly-änglar, håll mig i handen. Jag är inte så säker som jag ser ut.
/agnes
helt fantastiska redan. ser fram emot det utlovade snusket som den polymorft perversa person jag är. PUSS <3
SvaraRadera